Blyger...
Varifrån dessa ryck kommer ifrån vet jag inte. De brukar ha med intresse av någon av motsatt kön. Varför detta händer vet jag inte heller man jag tror att det har med en total fruktan för att bli ratad att göra. Jag vågar sällan säga att jag tycker om någon om jag gör det och de gånger jag väl tar mod till mig att göra det så skiter det sig i alla fall.
Jag och Lovisa satt och diskuterade detta igår. Jag som hittar på bortförklaringar till allt möjliga och framför allt omöjliga anledningar till varför jag inte kan/ska/bör säga något om att jag finner en person attraktiv eller intressant eller att jag tycker om personen... Varför i hela världen ska det vara så svårt?
Kan ha att göra med att referensramen från förr inte är så bra, som sagt så har det alltid slutat i nederlag tidigare. Därför inser jag ju att det är bättre att inte känna/hoppas/tro/säga/göra något alls. Men på något vis blir ju då livet ganska tomt. Kärlek är väl en ganska stor del av livet eller? Jag har ju faktiskt tydliga bevis i min vänskapskrets, folk flyttar till andra länder för kärlek, flyttar ihop, byter städer, byter jobb, byter ringar, byter löften.
Jag älskar att se dem lyckliga de är ju mina vänner de ska alltid vara lyckliga.
Jag hatar det. Jag hatar att jag blir blyg och rädd och inte vågar. Jag hatar när jag får för mig att våga och framför allt hatar jag när jag lyssnar på mina vänner som sägar att jag ska våga... jag vågar inte!!
Ett inlägg från mitt hjärta... Därhar'ut!
Nej nu har du fel gumman. Vi som känner dig vet mycket väl att det är blyg du inte är. Så är det. Så det är inte där skon klämmer. Jag tror du har fastnat ett sånt tänk bara. En liknelse. Alla som känner mig vet att jag inte är strikt och formell. Men när jag var på jobbintervjun var det så de uppfattade mig. Som tråkig. Jag är fan inte tråkig. Jag är inte haha-rolig, men jag tycker iaf att jag kan vara rolig på andra sätt. Kontentan: Vi har svårt att vara oss själva när vi vill prestera så bra som möjligt, vilket gör att vi blir ngn vi inte är. Så, du är inte blyg. Du är grym. Du måste bara tillåta dig själv att vara det. Våga. Det var ju du som lyckades charma mig på dansgolvet på kåren, och jag är fan inte lättflirtad! Och jag vet när Mr Lucky står framför dig så kommer du våga. Love u!
Fan det blev typ som ett eget blogginlägg. Förlåt för långt inlägg och för mycket visdomsord från en amatöranalytiker.
haha man får kommentera hur långt man vill... speciellt mina vänner... hur fan vet man vem som är Mr Lucky? eller det är väl kanske jag som gör honom just det, lucky alltså... hmm... jaja puss!
