Lollovisen

Förr... för länge sedan så var jag lite mobbad, jag fick inte vaa med, passade inte in, visst fanns väl de som hade det sämre än jag men jag var näst längst ner i näringskedjan från första klass till halva åttan.

Att säga att det inte satt sina spår vore att ljuga. Jag kan fortfarande bli genuint förvånad över att jag har vänner som faktiskt vill leka med mig. Att jag har vänner. Jag har en hög med röster i huvudet som säger att jag inte är värd något, för det mesta är de tysta men i sårbara situationer så kommer de fram.

När jag skulle möta Mr. B. i torsdags, var det enda jag kunde höra i huvudet:
Mäh tror du han kommer dyka upp eller, han är för snygg, för gammal, för rolig, för bra helt enkelt. Han kanske går förbi och skrattar åt dig för att du står här och väntar, utan att du ser, det är väl det troligaste. Vad sysslar du med?
Men så var det inte, han dök upp och på torsdag får jag träffa honom igen.

Någonstans så har ju detta format mig till den jag är idag. Jag vet ju att jag är bra på en massa saker men de där rösterna gör det svårt att faktiskt känna det alla dagar. Men jag gör så gott jag kan...

Puss för kärlek och vänskap!